och det rullar på i full spätta! helgen tillbringades i Gbg med hattfest och besök hos goda vänner...som verkligen är goda!hihi nej men mysiga människor helt enkelt. Fullt ös heela helgen
Läste ett inlägg hos en väninna i hennes blogg nyss som handlade om att hon fick kritik för sitt utseende. Jag själv fick en liknande plump kommentar i helgen som jag funderar mycket på hur folk tänker egentligen. Är det bara för att slippa sin egen ångest som man slänger ur sig en sådan kommentar?
Jag fick en kommentar om mina graviditetskilon(som jag för övrigt tappade på 3dagar) som löd i form av -ja vi har ju pratat om dig hemma och att det blir ju skönt och bra nu när du kan börja jaga dina barn igen så du börjar se bra ut och bli smal. WHAT? liksom? detta kom från en person som själv väger 100kg+ till sina stackars 170cm. Jag längtar själv till att komma iform men just nu finns inte en möjlighet. Att vara snittad innebär att vara fångad i sin egen kropp och inte knna göra något åt de stackars bukmuskler som bara hänger. Att banta är heller inget bra val under amning. Nej dom får gott prata om mig bäst de vill även om det känns som en dolk i hjärtat. Jag tänker åter på min väninna och hur folk verkar gotta sig i andras olycka
nu skall jag ta en kopp kaffe -non fat! och packa vidare
tisdag 14 juni 2011
lördag 11 juni 2011
hattfest
bär det snart av på! en god vän till mig har äntligen tagit sin examen till förskolelärare.Jag beundrar helt klart hennes kämparglöd och önskar jag hade en likadan. För att fira detta är vi inbjudna på hattfest.Maken och jag har skaffat kreationer som kommer användas även efteråt och ser med spänning fram emot de andras huvudbonader. Lilla A som följer med får dock deltaga med sitt superkrull hon har uppe på det lilla huvudet,föreställande ett fågelbo kanske?
slängt massa bröte idag som vi borde gjort för länge sedan men har skjutit på in i det sista,ja så nu gapar nästan huset helt tomt. Vilket är väldigt skönt! mentalt har vi redan flyttat härifrån och efter gårdagens och dagens djungeltelegraf på gatan inser jag åter igen hur missplacerad jag blivit härute. Folk älskar att vältra sig i andras liv och jag vill helst veta så lite som möjligt om mina grannar.
Nu skall jag plocka fram sminkväskan vilket blir första gången på 7veckor! my gosh jag kommer inte komma ihåg hur man använder mascaran
trevlig pingst!(för det tänker vi ha hihi)
slängt massa bröte idag som vi borde gjort för länge sedan men har skjutit på in i det sista,ja så nu gapar nästan huset helt tomt. Vilket är väldigt skönt! mentalt har vi redan flyttat härifrån och efter gårdagens och dagens djungeltelegraf på gatan inser jag åter igen hur missplacerad jag blivit härute. Folk älskar att vältra sig i andras liv och jag vill helst veta så lite som möjligt om mina grannar.
Nu skall jag plocka fram sminkväskan vilket blir första gången på 7veckor! my gosh jag kommer inte komma ihåg hur man använder mascaran
trevlig pingst!(för det tänker vi ha hihi)
onsdag 8 juni 2011
PIP
äntligen har jag tagit steget till att börja samla på PIP! detta är en serie som jag bara föll pladask för och har kikat på länge och så hoppla fick jag pengar på Mors dag,just för att få köpa de koppar jag länge beundrat.
Jag är en stor inredningsfantast och dyker gärna djupt ner i inredningstidningar och springer på mässor. Min passion är Chaby chic,romantisk lantligt och nu har jag äntligen fått okej från mannen att inviga detta till vår bostad.
Lyckan kommer vara stor den dagen kopparna invigs tillsammans med min födelsedagspresent-kaffemaskinen!
Jag är en stor inredningsfantast och dyker gärna djupt ner i inredningstidningar och springer på mässor. Min passion är Chaby chic,romantisk lantligt och nu har jag äntligen fått okej från mannen att inviga detta till vår bostad.
Lyckan kommer vara stor den dagen kopparna invigs tillsammans med min födelsedagspresent-kaffemaskinen!
tisdag 7 juni 2011
flashbacks
jag besökte neonatal idag. Meningen var bara att jag skulle gå dit för att lämna tillbaka medicinsk utrustning vi haft i hemmet men istället blev det en känsloresa för mig.
Ståendes i hissen kände jag den speciella lukten som påminde om en svår tid i livet,lukten av handsprit. När jag sedan stod utanför dörrarna på neonatal kom en skör kvinna åkandes i samma rullstol jag några veckor tidigare suttit i. Vit som ett lakan i ansiktet fördes hon in genom dörrarna till denna speciella lilla värld. Jag kunde läsa i hennes ansikte hur hon bar samma smärtfyllda ångestglädje jag själv upplevt. Ååh vad jag velat krama om denna kvinna.
Med tårar i ögonen åkte jag ner i den handspritsluktande hissen igen och drog en lättnadens suck när jag klev ut genom ytterdörrarna och kunde andas frisk luft. Jag hoppas att när jag om 2 månader igen måste besöka denna avdelning kan gå in där med något starkare ben än jag gjorde idag.Jag hoppas att jag för varje hjärnröntgen min älskade dotter skall genomgå kommer känna mig mer lättad för var gång då vi tar ett steg närmare mot en frisk framtid.Jag hoppas,hoppas,hoppas!
Men nu ikväll när jag kommit hem kommer ångesten inför framtiden smygandes igen. Maken försöker inpränta i mig att det är ingen idé att oroa sig för sådant man inte kan styra över medan jag försöker inpränta i mannen att jag aldrig någonsin kommer kunna släppa de här tankarna och oron.
Åter igen beundrar jag min fantastiska man och hans mentala styrka
Ståendes i hissen kände jag den speciella lukten som påminde om en svår tid i livet,lukten av handsprit. När jag sedan stod utanför dörrarna på neonatal kom en skör kvinna åkandes i samma rullstol jag några veckor tidigare suttit i. Vit som ett lakan i ansiktet fördes hon in genom dörrarna till denna speciella lilla värld. Jag kunde läsa i hennes ansikte hur hon bar samma smärtfyllda ångestglädje jag själv upplevt. Ååh vad jag velat krama om denna kvinna.
Med tårar i ögonen åkte jag ner i den handspritsluktande hissen igen och drog en lättnadens suck när jag klev ut genom ytterdörrarna och kunde andas frisk luft. Jag hoppas att när jag om 2 månader igen måste besöka denna avdelning kan gå in där med något starkare ben än jag gjorde idag.Jag hoppas att jag för varje hjärnröntgen min älskade dotter skall genomgå kommer känna mig mer lättad för var gång då vi tar ett steg närmare mot en frisk framtid.Jag hoppas,hoppas,hoppas!
Men nu ikväll när jag kommit hem kommer ångesten inför framtiden smygandes igen. Maken försöker inpränta i mig att det är ingen idé att oroa sig för sådant man inte kan styra över medan jag försöker inpränta i mannen att jag aldrig någonsin kommer kunna släppa de här tankarna och oron.
Åter igen beundrar jag min fantastiska man och hans mentala styrka
en stund att bara vara
har vi haft idag. Sonen lämnades hos mormor för övernattning och vi har kunnat fokusera helt på våra flickor.En nationaldag som kändes som h*lvetet själv med galna barn,spring och en diskmaskin som sprutade ut vatten på hela golvet fick våran ork att försvinna. Den verkar dock ha återfunnits idag efter en härlig fika hos A:s gudföräldrar och vi fick bara sitta och snacka lite skit. Spänningarna släppte i mina axlar för några timmar och jag hoppas på en god nattsömn.
Imorgon väntar ännu ett besök hos Marianne på http://www.aqpunktur.se/ en helt fantastisk kvinna som får mig att må som en drottning.
Fick idag en vacker hortensia och en stoor ask choklad som present för att vi blivit föräldrar. Lika så fick jag häromdagen en flaska champagne! jag har aldrig druckit äkta champagne så detta skall bli spännande. Det är så härligt att få presenter just för att vi blivit föräldrar. Till de 2 första barnen var det paket till barnen men denna gången är det för att hylla oss föräldrar. En annorlunda och mycket trevlig gest tycker jag
Imorgon väntar ännu ett besök hos Marianne på http://www.aqpunktur.se/ en helt fantastisk kvinna som får mig att må som en drottning.
Fick idag en vacker hortensia och en stoor ask choklad som present för att vi blivit föräldrar. Lika så fick jag häromdagen en flaska champagne! jag har aldrig druckit äkta champagne så detta skall bli spännande. Det är så härligt att få presenter just för att vi blivit föräldrar. Till de 2 första barnen var det paket till barnen men denna gången är det för att hylla oss föräldrar. En annorlunda och mycket trevlig gest tycker jag
måndag 6 juni 2011
4veckor
har gått sedan jag började misstänka att Mini behövde komma ut. 4veckor sedan imorgon som vi fick vår prinsessa.Vi njuter av livet och just nu ligger hon och gruffar i vagnen och filosoferar om livet. Jag tror det blir en chock för oss när hon väl börjar skrika som vanligt födda bebisar och ha lika mycket vakentid som normalt födda barn. Spänningen stiger varje dag men just nu njuter vi av 23timmar och 45minuter av snäll go och tyst bebis som äter när vi väcker henne och somnar sedan nöjt om.
4veckor sedan har också gått sedan jag fick ett ärr som kommer påminna mig resten av livet om att jag burit min vackra dotter i min mage. Ja min mage som ser ut som en påse deg just nu, ingen kontroll alls på den än och har ingen känsel från naveln och neråt. Jag känner mig snuvad på en förlossning samtidigt som jag insett att ett kejsarsnitt kan vara någonting vackert. Min kropp längtar efter att träna igen men det får dröja. lätt att lyfta sina barn här hemma fast jag vet att jag inte får. Min väninna försöker påminna mig om att jag genomgått en av de större bukoperationer som kan göras. Jag kallar ärret för mr smiley då det ser ut som en gubbe som ler mot mig i spegeln varje dag. Jag saknar min forna kropp men är tacksam för mina 3 barn.
nu tror jag det ligger åska i luften och regnmolnen drar sig snabbt över himlen. jag tänkte rymma fältet ut till garaget där jag skall sätta mig och sortera leksaker inför kommande flytt. En flytt som känns mer välkommen än någonsin just nu!
4veckor sedan har också gått sedan jag fick ett ärr som kommer påminna mig resten av livet om att jag burit min vackra dotter i min mage. Ja min mage som ser ut som en påse deg just nu, ingen kontroll alls på den än och har ingen känsel från naveln och neråt. Jag känner mig snuvad på en förlossning samtidigt som jag insett att ett kejsarsnitt kan vara någonting vackert. Min kropp längtar efter att träna igen men det får dröja. lätt att lyfta sina barn här hemma fast jag vet att jag inte får. Min väninna försöker påminna mig om att jag genomgått en av de större bukoperationer som kan göras. Jag kallar ärret för mr smiley då det ser ut som en gubbe som ler mot mig i spegeln varje dag. Jag saknar min forna kropp men är tacksam för mina 3 barn.
nu tror jag det ligger åska i luften och regnmolnen drar sig snabbt över himlen. jag tänkte rymma fältet ut till garaget där jag skall sätta mig och sortera leksaker inför kommande flytt. En flytt som känns mer välkommen än någonsin just nu!
Och på den fjärde dagen
hände det grejer på neonatal. Ett besluts tog att vår Mini skulle slippa alla slangar. Jag fick se det lilla vackra ansiktet jag drömt om att kunna se under 3 dygn, kunna få smeka hennes lilla kind och ge henne det bröst hon så ivrigt letade efter.
Timmarna senare fick jag veta att Alva skulle flyttas över till en vanlig "plastback"(säng) och vi skulle få vara som vilken vanlig familj som helst. En familj som dock levde i chock,sorg och glädje..allt detta på samma gång.
Jag fick klä vår lilla dotter och hon iträdde sin första blöja. Att byta blöja har fått en ny innebörd i mitt liv och jag ser fram emot varje gång det behövs. Att få byta blöja på sitt barn man höll på att mista är härligt för då vet jag att kroppen fungerar. Alla njurvärden och levervärden kan slängas in i ett hörn och jag njuter av friskhetstecknen i blöjan!
På den 6e dagen fick jag möta min andra 2 barn igen. Mina älskade ungar som jag 6 dagar tidigare lämnat i ett tillstånd de aldrig skall behöva se sina föräldrar i. Att äntligen få krama om sitt barn som gråtit efter mamma och som bollats fram och tillbaka mellan släktingarna just för att kunna lösa det praktiska för min man som också behövdes på sjukhuset.
När jag då såg min son komma springandes i korridoren tackade jag högre makter för att vi alla levde och mådde bra och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna som rann ner för mina kinder. Att efter 6dagar integreras i verkligheten igen var dock en stor chock och jag mådde fruktansvärt dåligt då jag fick vinka hejdå till mina 2 barn igen, just för att välja att vara med mitt 3e barn.
Tankar som åkt genom mitt huvud har handlat om hur jag varit tvungen att välja ett barn framför mina andra barn. I praktiken hade ju ingenting annat fungerat, men känner mina 2 större barn samma frustration som jag? har de blivit åsidosatta av sin egen mamma?
Timmarna senare fick jag veta att Alva skulle flyttas över till en vanlig "plastback"(säng) och vi skulle få vara som vilken vanlig familj som helst. En familj som dock levde i chock,sorg och glädje..allt detta på samma gång.
Jag fick klä vår lilla dotter och hon iträdde sin första blöja. Att byta blöja har fått en ny innebörd i mitt liv och jag ser fram emot varje gång det behövs. Att få byta blöja på sitt barn man höll på att mista är härligt för då vet jag att kroppen fungerar. Alla njurvärden och levervärden kan slängas in i ett hörn och jag njuter av friskhetstecknen i blöjan!
På den 6e dagen fick jag möta min andra 2 barn igen. Mina älskade ungar som jag 6 dagar tidigare lämnat i ett tillstånd de aldrig skall behöva se sina föräldrar i. Att äntligen få krama om sitt barn som gråtit efter mamma och som bollats fram och tillbaka mellan släktingarna just för att kunna lösa det praktiska för min man som också behövdes på sjukhuset.
När jag då såg min son komma springandes i korridoren tackade jag högre makter för att vi alla levde och mådde bra och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna som rann ner för mina kinder. Att efter 6dagar integreras i verkligheten igen var dock en stor chock och jag mådde fruktansvärt dåligt då jag fick vinka hejdå till mina 2 barn igen, just för att välja att vara med mitt 3e barn.
Tankar som åkt genom mitt huvud har handlat om hur jag varit tvungen att välja ett barn framför mina andra barn. I praktiken hade ju ingenting annat fungerat, men känner mina 2 större barn samma frustration som jag? har de blivit åsidosatta av sin egen mamma?
tiden på neonatalintensiven
är den bästa och värsta i mitt liv. Att livet kan svänga på några timmar har för mig inte existerat förut utan jag har bara kunnat se tidsepoker på många år. Nu gick vår dotter från frisk till sjuk och frisk igen på bara en halv dag.
Dagen efter förlossning rullades jag i rullstol genom halva sjukhuset för att få komma upp till min älskling. maken och jag stapplade på sköra ben in till det pipande rum,till dessa främmande människor som tog hand om vår dotter. En känsla av hat växte inom mig då personalen fick ta hand om min dotter, gosa med min dotter och vårda min dotter. De hade fått vara med min vackra Alva i ett dygn innan jag fick komma dit och övervaka läget som jag kände det.
Jag fick upp denna vackra lilla varelse på mitt bröst och tiden bara försvann där vi låg hud mot hud och bara njöt av varandra. Det är dessa stunder jag försöker se tillbaka på under vår neonatal tid då alla de jobbiga minnena ibland ploppar upp som ovälkomna eksem som får mig att vilja krypa ur skinnet. Ibland kan jag dock inte förtränga bort alla undersökningar.Hur maskinen larmar då syresättningen blir dålig,hur de sticker om och om igen för att ta blodprov i det lilla huvudet på min älskade dotter,hur hon plågas när de sondar henne och hur de sticker ner slangar både här och var.
Den panikångest jag lever mest med och som kommer förfölja mig många år framöver är dagen då det var dags för hjärnröntgen. En doktor kommer in till dett lilla pyre och kollar hjärnan för att sedan meddela att han ser en blödning,för att minuten efter bara lämna rummet.En BLÖDNING! magen vände sig på mig och hjärtat satt i halsgropen. Jag såg hur mannen bleknade till ett lakan han också och det bara susade i öronen. I 4 timmar satt jag och maken med dödsångest över vad denna diagnos innebar. Vi såg rullstolar likväl som likkistor framför oss i tanken. Tillslut när läkaren "fick tid" tog han ett samtal med oss och berättade att blödningen inte satt i hjärnan utan i dess ytskick.En lättnadens suck drogs men jag kommer aldrig,aldrig,aldrig att känna mig trygg med att min dotter idag 4 veckor senare har förklatas helt frisk.
Idag kan jag med värme se tillbaka på den fantastiska personal som fanns med oss under neo tiden. Bättre sköterskor och läkare kan man inte få och de borde få stående ovationer! Det finns en medmänsklighet jag tidigare aldrig sett och en fantastisk värme. Vi blev sedda som individer och respekterade som familj.
Dock all kritik till röntgenläkren som satt djupa sår i våra kroppar.Man måste jobba som ett riktigt proffs när man har ett yrke som honon,fy skam!
Dagen efter förlossning rullades jag i rullstol genom halva sjukhuset för att få komma upp till min älskling. maken och jag stapplade på sköra ben in till det pipande rum,till dessa främmande människor som tog hand om vår dotter. En känsla av hat växte inom mig då personalen fick ta hand om min dotter, gosa med min dotter och vårda min dotter. De hade fått vara med min vackra Alva i ett dygn innan jag fick komma dit och övervaka läget som jag kände det.
Jag fick upp denna vackra lilla varelse på mitt bröst och tiden bara försvann där vi låg hud mot hud och bara njöt av varandra. Det är dessa stunder jag försöker se tillbaka på under vår neonatal tid då alla de jobbiga minnena ibland ploppar upp som ovälkomna eksem som får mig att vilja krypa ur skinnet. Ibland kan jag dock inte förtränga bort alla undersökningar.Hur maskinen larmar då syresättningen blir dålig,hur de sticker om och om igen för att ta blodprov i det lilla huvudet på min älskade dotter,hur hon plågas när de sondar henne och hur de sticker ner slangar både här och var.
Den panikångest jag lever mest med och som kommer förfölja mig många år framöver är dagen då det var dags för hjärnröntgen. En doktor kommer in till dett lilla pyre och kollar hjärnan för att sedan meddela att han ser en blödning,för att minuten efter bara lämna rummet.En BLÖDNING! magen vände sig på mig och hjärtat satt i halsgropen. Jag såg hur mannen bleknade till ett lakan han också och det bara susade i öronen. I 4 timmar satt jag och maken med dödsångest över vad denna diagnos innebar. Vi såg rullstolar likväl som likkistor framför oss i tanken. Tillslut när läkaren "fick tid" tog han ett samtal med oss och berättade att blödningen inte satt i hjärnan utan i dess ytskick.En lättnadens suck drogs men jag kommer aldrig,aldrig,aldrig att känna mig trygg med att min dotter idag 4 veckor senare har förklatas helt frisk.
Idag kan jag med värme se tillbaka på den fantastiska personal som fanns med oss under neo tiden. Bättre sköterskor och läkare kan man inte få och de borde få stående ovationer! Det finns en medmänsklighet jag tidigare aldrig sett och en fantastisk värme. Vi blev sedda som individer och respekterade som familj.
Dock all kritik till röntgenläkren som satt djupa sår i våra kroppar.Man måste jobba som ett riktigt proffs när man har ett yrke som honon,fy skam!
söndag 5 juni 2011
vad var det som hände?
vi har fått många frågor vad som hände, alla kan vi inte ge svaret på själva och många frågor vill vi inte veta svaret på.Många människor har som sagt frågat vad som hände när vår dotter kom till världen så jag tänkte att jag nu skall försöka summera vad vi har haft för oss sedan den stora dagen den 9maj.
Jag börjar här med förlossningen:
Söndagen den 8maj var en ljuvligt varm dag och så trevlig den bara kunde bli. Vi satt med kaffe i hand och smakade en god kladdkaka i goda vänners sällskap. Mini som vår flicka kallades i magen var ovanligt lugn men jag tänkte att det berodde på värmen. Senare framåt kvällen var mini fortfarande ganska inaktiv men jag tänkte hon skulle vakna framåt natten som hon brukade och dunka huvudet i mina revben som var favoritsysselsättningen.
Kl 04 vaknade jag med den värsta panikångest jag upplevt i hela mitt liv. En känsla hade infunnit sig som sa att mitt barn håller på att dö i magen. Hur jag än försökte lugna mig själv visste jag på något sätt att så var fallet.
07.30 ringde jag förlossningen och fick en tid så sent som 10.30. Ett föga försök av barnmorskan att trösta mig att det inte var någon fara och att jag bara nojjade mig slog jag bort direkt och satt i bilen på vägen in till sjukhus helt likblek med den värsta panikångest man kan tänka.
11.00 ansåg en barnmorska att man skulle sätta ctg kurva som mäter barnets hjärtrytm för att vara på den säkra sidan. 15 min senare kommer en barnmorska in och klämmer och trycker och försöka väcka mini som då reagerar med att hjärtdippa från 170slag till 0 och upp igen. Strax därpå kommer en läkare in och säger att det inte ser bra ut och att snitt skall göras inom 30minuter.
Som en valross ligger jag där och nålar och katetrar sätts hej vilt. Läkaren kommer in och kommenderar sköterskorna att skynda på vilket resulterar i att man inte får in någon nål i kärlen på mig pga av sköterskornas stress och mitt chocktillstånd. Att få bekräftat det jag anat i ett antal timmar och sedan veta att man skall bli förälder 30minuter senare under jobbiga omständigheter var en mindre trevlig upplevelse som min man senare beskrev som något av det värsta.
Inne på operationsbordet förbereds jag för vaket snitt som det heter när mamman får en ryggbedövning och kan vara vaken under snittet. Helt plötsligt hör jag i bakgrunden ansvarig läkare säga: hjärtljuden försvinner vi kör sövsnitt. sedan dyker ett ansikte upp ovanför mig som meddelar att nu kommer jag somna inom några sekunder. Tack och godnatt!
Våran flicka föds 12.10 efter ett urakut kejsarsnitt. Mini som nu heter Alva andas inte när hon kommer ut. Min man har beskrivit vår dotter som en slapp,likvit varelse som kommer ut. Efter 15 minuter med andningshjälp gör vår dotter föga försök till att andas själv och 1 timme senare har hon full syresättning i kroppen med hjälp av en SiPAP,en andningsmaskin som hjälper barnet att andas.
Själv ligger jag på en uppvakningsavdelning där en kvinna kommer fram och säger -hej och grattis till ditt barn. Jag vill inte höra något grattis, jag vill höra om hon lever,om hon mår bra... men det fick jag aldrig höra. Jag levde i 6timmars ovisshet om mitt barn fanns i livet eller ej.
7timmar senare får jag möta min man och min älskade dotter. Jag körs in på en neonatalavdelning där det är kuvöser och slangar och maskiner som låter överallt. I en av maskinerna ligger det en blek liten varelse som de kör fram mig till. Jag ser knappt denna lilla varelse för slangar in i naveln,en stor ansiktsmask och alla övervakningsmoduler som kopplats till henne. Jag fångar upp den minsta lilla hand jag någonsin hållt i och jag blir presenterad för min dotter.En våg att illamående sköljer över mig blandat med en känsla av lyckorus över att ha blivit mamma, men hur kommer livet att se ut efter detta?
Jag börjar här med förlossningen:
Söndagen den 8maj var en ljuvligt varm dag och så trevlig den bara kunde bli. Vi satt med kaffe i hand och smakade en god kladdkaka i goda vänners sällskap. Mini som vår flicka kallades i magen var ovanligt lugn men jag tänkte att det berodde på värmen. Senare framåt kvällen var mini fortfarande ganska inaktiv men jag tänkte hon skulle vakna framåt natten som hon brukade och dunka huvudet i mina revben som var favoritsysselsättningen.
Kl 04 vaknade jag med den värsta panikångest jag upplevt i hela mitt liv. En känsla hade infunnit sig som sa att mitt barn håller på att dö i magen. Hur jag än försökte lugna mig själv visste jag på något sätt att så var fallet.
07.30 ringde jag förlossningen och fick en tid så sent som 10.30. Ett föga försök av barnmorskan att trösta mig att det inte var någon fara och att jag bara nojjade mig slog jag bort direkt och satt i bilen på vägen in till sjukhus helt likblek med den värsta panikångest man kan tänka.
11.00 ansåg en barnmorska att man skulle sätta ctg kurva som mäter barnets hjärtrytm för att vara på den säkra sidan. 15 min senare kommer en barnmorska in och klämmer och trycker och försöka väcka mini som då reagerar med att hjärtdippa från 170slag till 0 och upp igen. Strax därpå kommer en läkare in och säger att det inte ser bra ut och att snitt skall göras inom 30minuter.
Som en valross ligger jag där och nålar och katetrar sätts hej vilt. Läkaren kommer in och kommenderar sköterskorna att skynda på vilket resulterar i att man inte får in någon nål i kärlen på mig pga av sköterskornas stress och mitt chocktillstånd. Att få bekräftat det jag anat i ett antal timmar och sedan veta att man skall bli förälder 30minuter senare under jobbiga omständigheter var en mindre trevlig upplevelse som min man senare beskrev som något av det värsta.
Inne på operationsbordet förbereds jag för vaket snitt som det heter när mamman får en ryggbedövning och kan vara vaken under snittet. Helt plötsligt hör jag i bakgrunden ansvarig läkare säga: hjärtljuden försvinner vi kör sövsnitt. sedan dyker ett ansikte upp ovanför mig som meddelar att nu kommer jag somna inom några sekunder. Tack och godnatt!
Våran flicka föds 12.10 efter ett urakut kejsarsnitt. Mini som nu heter Alva andas inte när hon kommer ut. Min man har beskrivit vår dotter som en slapp,likvit varelse som kommer ut. Efter 15 minuter med andningshjälp gör vår dotter föga försök till att andas själv och 1 timme senare har hon full syresättning i kroppen med hjälp av en SiPAP,en andningsmaskin som hjälper barnet att andas.
Själv ligger jag på en uppvakningsavdelning där en kvinna kommer fram och säger -hej och grattis till ditt barn. Jag vill inte höra något grattis, jag vill höra om hon lever,om hon mår bra... men det fick jag aldrig höra. Jag levde i 6timmars ovisshet om mitt barn fanns i livet eller ej.
7timmar senare får jag möta min man och min älskade dotter. Jag körs in på en neonatalavdelning där det är kuvöser och slangar och maskiner som låter överallt. I en av maskinerna ligger det en blek liten varelse som de kör fram mig till. Jag ser knappt denna lilla varelse för slangar in i naveln,en stor ansiktsmask och alla övervakningsmoduler som kopplats till henne. Jag fångar upp den minsta lilla hand jag någonsin hållt i och jag blir presenterad för min dotter.En våg att illamående sköljer över mig blandat med en känsla av lyckorus över att ha blivit mamma, men hur kommer livet att se ut efter detta?
Alva Eva Anna-Maria
9Maj 2011 kl 12.10
2865gram och 50cm lång
Den vackraste flicka man kan tänka sig!
Hello världen.
Nu är jag tillbaka i min blogg efter 1 månads uppehåll. Jag har inte haft den psykiska kapaciteten att vara närvarande i en blogg då livet har varit en berg och dalbana för oss.
Brevid mig ligger en ljuvlig liten flicka vid namn Alva. Vår älskade dotter som kom till oss alldeles förtidigt och under dramatiska omständigheter.Idag har dock lugnet lagt sig och jag försöker nu hitta tillbaka till livet så som det var förr(läs innan 9maj)
Nu är jag tillbaka i min blogg efter 1 månads uppehåll. Jag har inte haft den psykiska kapaciteten att vara närvarande i en blogg då livet har varit en berg och dalbana för oss.
Brevid mig ligger en ljuvlig liten flicka vid namn Alva. Vår älskade dotter som kom till oss alldeles förtidigt och under dramatiska omständigheter.Idag har dock lugnet lagt sig och jag försöker nu hitta tillbaka till livet så som det var förr(läs innan 9maj)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)