är den bästa och värsta i mitt liv. Att livet kan svänga på några timmar har för mig inte existerat förut utan jag har bara kunnat se tidsepoker på många år. Nu gick vår dotter från frisk till sjuk och frisk igen på bara en halv dag.
Dagen efter förlossning rullades jag i rullstol genom halva sjukhuset för att få komma upp till min älskling. maken och jag stapplade på sköra ben in till det pipande rum,till dessa främmande människor som tog hand om vår dotter. En känsla av hat växte inom mig då personalen fick ta hand om min dotter, gosa med min dotter och vårda min dotter. De hade fått vara med min vackra Alva i ett dygn innan jag fick komma dit och övervaka läget som jag kände det.
Jag fick upp denna vackra lilla varelse på mitt bröst och tiden bara försvann där vi låg hud mot hud och bara njöt av varandra. Det är dessa stunder jag försöker se tillbaka på under vår neonatal tid då alla de jobbiga minnena ibland ploppar upp som ovälkomna eksem som får mig att vilja krypa ur skinnet. Ibland kan jag dock inte förtränga bort alla undersökningar.Hur maskinen larmar då syresättningen blir dålig,hur de sticker om och om igen för att ta blodprov i det lilla huvudet på min älskade dotter,hur hon plågas när de sondar henne och hur de sticker ner slangar både här och var.
Den panikångest jag lever mest med och som kommer förfölja mig många år framöver är dagen då det var dags för hjärnröntgen. En doktor kommer in till dett lilla pyre och kollar hjärnan för att sedan meddela att han ser en blödning,för att minuten efter bara lämna rummet.En BLÖDNING! magen vände sig på mig och hjärtat satt i halsgropen. Jag såg hur mannen bleknade till ett lakan han också och det bara susade i öronen. I 4 timmar satt jag och maken med dödsångest över vad denna diagnos innebar. Vi såg rullstolar likväl som likkistor framför oss i tanken. Tillslut när läkaren "fick tid" tog han ett samtal med oss och berättade att blödningen inte satt i hjärnan utan i dess ytskick.En lättnadens suck drogs men jag kommer aldrig,aldrig,aldrig att känna mig trygg med att min dotter idag 4 veckor senare har förklatas helt frisk.
Idag kan jag med värme se tillbaka på den fantastiska personal som fanns med oss under neo tiden. Bättre sköterskor och läkare kan man inte få och de borde få stående ovationer! Det finns en medmänsklighet jag tidigare aldrig sett och en fantastisk värme. Vi blev sedda som individer och respekterade som familj.
Dock all kritik till röntgenläkren som satt djupa sår i våra kroppar.Man måste jobba som ett riktigt proffs när man har ett yrke som honon,fy skam!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar