vad var det som hände?

vi har fått många frågor vad som hände, alla kan vi inte ge svaret på själva och många frågor vill vi inte veta svaret på.Många människor har som sagt frågat vad som hände när vår dotter kom till världen så jag tänkte att jag nu skall försöka summera vad vi har haft för oss sedan den stora dagen den 9maj.

Jag börjar här med förlossningen:
Söndagen den 8maj var en ljuvligt varm dag och så trevlig den bara kunde bli. Vi satt med kaffe i hand och smakade en god kladdkaka i goda vänners sällskap. Mini som vår flicka kallades i magen var ovanligt lugn men jag tänkte att det berodde på värmen. Senare framåt kvällen var mini fortfarande ganska inaktiv men jag tänkte hon skulle vakna framåt natten som hon brukade och dunka huvudet i mina revben som var favoritsysselsättningen.
Kl 04 vaknade jag med den värsta panikångest jag upplevt i hela mitt liv. En känsla hade infunnit sig som sa att mitt barn håller på att dö i magen. Hur jag än försökte lugna mig själv visste jag på något sätt att så var fallet.

07.30 ringde jag förlossningen och fick en tid så sent som 10.30. Ett föga försök av barnmorskan att trösta mig att det inte var någon fara och att jag bara nojjade mig slog jag bort direkt och satt i bilen på vägen in till sjukhus helt likblek med den värsta panikångest man kan tänka.

11.00 ansåg en barnmorska att man skulle sätta ctg kurva som mäter barnets hjärtrytm för att vara på den säkra sidan. 15 min senare kommer en barnmorska in och klämmer och trycker och försöka väcka mini som då reagerar med att hjärtdippa från 170slag till 0 och upp igen. Strax därpå kommer en läkare in och säger att det inte ser bra ut och att snitt skall göras inom 30minuter.

Som en valross ligger jag där och nålar och katetrar sätts hej vilt. Läkaren kommer in och kommenderar sköterskorna att skynda på vilket resulterar i att man inte får in någon nål i kärlen på mig pga av sköterskornas stress och mitt chocktillstånd. Att få bekräftat det jag anat i ett antal timmar och sedan veta att man skall bli förälder 30minuter senare under jobbiga omständigheter var en mindre trevlig upplevelse som min man senare beskrev som något av det värsta.

Inne på operationsbordet förbereds jag för vaket snitt som det heter när mamman får en ryggbedövning och kan vara vaken under snittet. Helt plötsligt hör jag i bakgrunden ansvarig läkare säga: hjärtljuden försvinner vi kör sövsnitt. sedan dyker ett ansikte upp ovanför mig som meddelar att nu kommer jag somna inom några sekunder. Tack och godnatt!

Våran flicka föds 12.10 efter ett urakut kejsarsnitt. Mini som nu heter Alva andas inte när hon kommer ut. Min man har beskrivit vår dotter som en slapp,likvit varelse som kommer ut. Efter 15 minuter med andningshjälp gör vår dotter föga försök till att andas själv och 1 timme senare har hon full syresättning i kroppen med hjälp av en SiPAP,en andningsmaskin som hjälper barnet att andas.
Själv ligger jag på en uppvakningsavdelning där en kvinna kommer fram och säger -hej och grattis till ditt barn. Jag vill inte höra något grattis, jag vill höra om hon lever,om hon mår bra... men det fick jag aldrig höra. Jag levde i 6timmars ovisshet om mitt barn fanns i livet eller ej.

7timmar senare får jag möta min man och min älskade dotter. Jag körs in på en neonatalavdelning där det är kuvöser och slangar och maskiner som låter överallt. I en av maskinerna ligger det en blek liten varelse som de kör fram mig till. Jag ser knappt denna lilla varelse för slangar in i naveln,en stor ansiktsmask och alla övervakningsmoduler som kopplats till henne. Jag fångar upp den minsta lilla hand jag någonsin hållt i och jag blir presenterad för min dotter.En våg att illamående sköljer över mig blandat med en känsla av lyckorus över att ha blivit mamma, men hur kommer livet att se ut efter detta?

Alva Eva Anna-Maria

9Maj 2011 kl 12.10

2865gram och 50cm lång