hände det grejer på neonatal. Ett besluts tog att vår Mini skulle slippa alla slangar. Jag fick se det lilla vackra ansiktet jag drömt om att kunna se under 3 dygn, kunna få smeka hennes lilla kind och ge henne det bröst hon så ivrigt letade efter.
Timmarna senare fick jag veta att Alva skulle flyttas över till en vanlig "plastback"(säng) och vi skulle få vara som vilken vanlig familj som helst. En familj som dock levde i chock,sorg och glädje..allt detta på samma gång.
Jag fick klä vår lilla dotter och hon iträdde sin första blöja. Att byta blöja har fått en ny innebörd i mitt liv och jag ser fram emot varje gång det behövs. Att få byta blöja på sitt barn man höll på att mista är härligt för då vet jag att kroppen fungerar. Alla njurvärden och levervärden kan slängas in i ett hörn och jag njuter av friskhetstecknen i blöjan!
På den 6e dagen fick jag möta min andra 2 barn igen. Mina älskade ungar som jag 6 dagar tidigare lämnat i ett tillstånd de aldrig skall behöva se sina föräldrar i. Att äntligen få krama om sitt barn som gråtit efter mamma och som bollats fram och tillbaka mellan släktingarna just för att kunna lösa det praktiska för min man som också behövdes på sjukhuset.
När jag då såg min son komma springandes i korridoren tackade jag högre makter för att vi alla levde och mådde bra och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna som rann ner för mina kinder. Att efter 6dagar integreras i verkligheten igen var dock en stor chock och jag mådde fruktansvärt dåligt då jag fick vinka hejdå till mina 2 barn igen, just för att välja att vara med mitt 3e barn.
Tankar som åkt genom mitt huvud har handlat om hur jag varit tvungen att välja ett barn framför mina andra barn. I praktiken hade ju ingenting annat fungerat, men känner mina 2 större barn samma frustration som jag? har de blivit åsidosatta av sin egen mamma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar