flashbacks

jag besökte neonatal idag. Meningen var bara att jag skulle gå dit för att lämna tillbaka medicinsk utrustning vi haft i hemmet men istället blev det en känsloresa för mig.
Ståendes i hissen kände jag den speciella lukten som påminde om en svår tid i livet,lukten av handsprit. När jag sedan stod utanför dörrarna på neonatal kom en skör kvinna åkandes i samma rullstol jag några veckor tidigare suttit i. Vit som ett lakan i ansiktet fördes hon in genom dörrarna till denna speciella lilla värld. Jag kunde läsa i hennes ansikte hur hon bar samma smärtfyllda ångestglädje jag själv upplevt. Ååh vad jag velat krama om denna kvinna.

Med tårar i ögonen åkte jag ner i den handspritsluktande hissen igen och drog en lättnadens suck när jag klev ut genom ytterdörrarna och kunde andas frisk luft. Jag hoppas att när jag om 2 månader igen måste besöka denna avdelning kan gå in där med något starkare ben än jag gjorde idag.Jag hoppas att jag för varje hjärnröntgen min älskade dotter skall genomgå kommer känna mig mer lättad för var gång då vi tar ett steg närmare mot en frisk framtid.Jag hoppas,hoppas,hoppas!

Men nu ikväll när jag kommit hem kommer ångesten inför framtiden smygandes igen. Maken försöker inpränta i mig att det är ingen idé att oroa sig för sådant man inte kan styra över medan jag försöker inpränta i mannen att jag aldrig någonsin kommer kunna släppa de här tankarna och oron.

Åter igen beundrar jag min fantastiska man och hans mentala styrka